Bildegalleri
Hantverkets bok. Måleri.
Til salgs
210 kr
Beskrivelse av varen
Boken "Hantverkets bok. Måleri." Lindfors bokförlag, Stockholm. Utgitt i 1934. Redaksjon ved Gregor Paulsson, Amandus Gustavson og Oluf Thunström. 465 sider. Illustrert med bl.a. fargerprøver. Bruksspor. Tidl. bibl.bok.
Selges for 210,- kroner
Porto: 69,- kroner (Postnord)
-----------------------------------------
Måleri är ett hantverk med lång historia. Dagens byggnadsmålare målar och tapetserar både invändigt och utvändigt i såväl nybyggnation som renoveringsobjekt. Tidigare var dekorativt måleri en viktig del av yrket, och även idag finns målare som specialiserat sig på detta. Nyare specialiteter är bland annat rostskyddsmålning.
Även om man säkert har målat långt tidigare, så finns i Sverige de första tecknen på måleri som yrkesmässig verksamhet i de medeltida kyrkorna. Speciellt under 1400-talet fick många gråstenskyrkor nya valv och målades invändigt med bilder och ornament. Arbetet gjordes av kringvandrande målare, säkert med hjälp av ynglingar från bygden. Den mest kända av dem var Albertus med tillnamnet Pictor, som helt enkelt betyder målare. Han var verksam under det sena 1400-talet. Albertus ägde också en pärlstickar- eller broderiverkstad som levererade broderade textilier till framför allt kyrkorna. Många andra kyrkomålare är inte kända till namnet, men med hjälp av deras målningar kan man se vilken gruppering eller skola de tillhörde.
I de medeltida städerna var måleriet inte något självständigt yrke. I stället fanns mångkunniga hantverkare som även kunde arbeta med till exempel träsnideri och illustration av böcker. Man målade knappast i andra byggnader än kyrkorna, men däremot på skulpturer, altartavlor och skyltar.
Under 1500-talet var kungamakten den stora byggherren och de kungliga slotten gav arbete åt många hantverkare, däribland målare. Efter reformationen hade kyrkan och klostren förlorat mycket av sina tillgångar, och den yrkesgrupp som under medeltiden specialiserat sig på kyrkomålning ställdes utan arbete. Många sökte sig till slottsbyggena för att försörja sig, andra tvingades dit av kungens fogdar. Arbetsledarna var ofta hitkallade från Tyskland och Nederländerna, och det fanns bara en enda svensk som hade en ledande ställning inom slottsbyggnadsverksamheten. Hans namn var Anders Larsson, och tillnamnet Målare berättar hur han började sin bana.
Utanför slottsbyggena var målaryrket fortfarande ovanligt, och målarna hörde till de yrkesgrupper som bildade av myndigheterna stadfästa skrån relativt sent. 1585 bildades en skråorganisation i Stockholm och 1622 antog den nya stadgar under namnet Conterfeije och Målare Embetet. Som namnet avger samlade organisationen både byggnadsmålare och konterfejare, det vill säga porträttmålare som ofta även var skulptörer. Kring 1660 fanns det i Stockholm 10-15 skråanslutna målaremästare, medan elva andra städer hade en eller högst två målaremästare. Varje mästare hade rätt att hålla en mästersven (gesäll) och upp till tre lärpojkar och vid sidan av skrået fanns bönhasar, som ansågs olagligen fuska i yrket och därför riskerade att bli av med sina verkyg.
David Klöcker Ehrenstrahl - Carl Gustaf Wrangel (1613 – 76).
Under 1600-talet - Sveriges stormaktstid - byggdes en mängd palats av adeln, som också bekostade många kyrkodekorationer. Många målare var knutna direkt till adelsmännen eller kungahuset, och stod utanför skrået. Den mest framstående av dem var David Klöcker Ehrenstrahl. Han var hovmålare och blev adlad av Karl XI år 1675, med motiveringen att kungen ville "skilja en sådan konstnär från den gemena målarehopen".
Efter en nedgång under krigs- och kristiden i början av 1700-talet växte efterfrågan på måleri och det bildades målarämbeten (skrån) i flera städer. En växande medelklass i städerna hade råd att låta dekorera sina hem och församlingarna hade fått rätt att ta ut kyrkoskatt för att utsmycka sina kyrkor. I Västsverige utfördes under perioden 1720-1785 uppemot 500 kyrkoutsmyckningar, de allra flesta av målare som tillhörde Göteborgs Målareämbete.[8] Det nya kungliga slottet i Stockholm inreddes med hjälp av franska konstnärer och konsthantverkare, som samtidigt fick uppdraget att utbilda svenska ynglingar. 1735 bildades för det ändamålet Kongl. Ritarakademien, där många svenska målare fick möjlighet att ta till sig nya tekniker och stilar, först och främst rokokon. Även på landsbygden blomstrade måleriet, och allmogemålare som ofta stod utanför skrået skapade dekorerade inredningar och möbler i storbondehem och bergsmannagårdar. Även de enklare hantverkare som arbetade med rödfärgning av byggnader stod utanför skrået.
1800-talet medförde stora förändringar i måleriets villkor. År 1820 fanns ungefär 500 yrkesmålare i Sverige, trettiofem år senare var de bortemot 1800 personer och år 1910 nästan 15 000. Det som varit ett litet exklusivt och konstnärligt inriktat hantverk växte på knappt hundra år till ett av de största hantverksyrkena. Det som målades var delvis de många nya byggnader som skapades för nya samhällsbehov - skolor, sjukhus, banker och liknande. Dessutom växte befolkningen kraftigt samtidigt som det blev allt vanligare att bo i målade och eller tapetserade rum. Mästarna i målarskrået kämpade hårt för sitt yrkes status men efter att skråsystemet avskaffats 1846 förlorade de gradvis kontrollen över vad som kunde krävas av en målare. Målarna var bland de första som organiserade sig i fackföreningar, och 1887 bildades Svenska Måleriarbetarförbundet.[10]
Att hänga tapeter är en del av målarens arbete.
Vid tiden för första världskriget var målaryrket fortfarande mycket varierat. Målaren kunde naturligtvis behandla ytor med olika underarbeteten fram till den slutliga färdigstrykningen, men svarade också för tillverkning och brytning av färgmaterialet. Även verktygen tillverkades ofta av målarna själva. Målaren förväntades också kunna välja både behandlingar, färgtyper och kulörer och utföra åtminstone enklare dekorationsmåleri. Femtio år senare var yrkets villkor helt förändrade. De flesta målare arbetade då inom en storskalig byggnadsproduktion där arbetet var tungt och enformigt och det inte fanns utrymme för någon egen kreativitet. Färgen tillverkades på fabrik, behandlingar och färgsättning föreskrevs i skriftliga bygghandlingar och målaren utförde allt oftare en och samma uppgift i många rum i stället för att ansvara för alla de arbetsmoment som krävdes.
Fram till 1920-talet fanns bara ett sätt att bli målare - att gå i lära hos någon målarmästare. Därefter inrättades yrkesskolor och verkstadsskolor som alternativ, och 1971 infördes en ny läroplan för måleriutbildning inom den nya gymnasieskolan. Idag sker målarutbildningen normalt inom gymnasiets treåriga byggprogram, men det är fortfarande möjligt att i stället få hela sin utbildning som lärling på måleriföretag. Inom målaryrket finns stora skillnader i arbetsuppgifter och kompetens. Det finns möjlighet att vidareutbilda sig i till exempel dekorationsmålning och måleridesign, och för att stimulera unga målare att utveckla sin hantverksskicklighet hålls vartannat år Yrkes-SM i måleri, med möjlighet att kvalificera sig till Yrkes-VM. År 2011 blev svensken Andreas Gärdin Hyttsten världsmästare i tapetsering.
Från 1900-talets mitt har det lanserats en mängd nya färgmaterial som gör det möjligt att utföra målningsarbete även för den som inte har utbildning och vana. När det gäller privatägda bostäder görs idag mycket måleriarbete, både utvändigt och invändigt, av husägarna själva, och mycket färg säljs till konsumenter via färghandlare och byggvaruhus.
Även om orden målare och måleri är gemensamma är hantverksmålare och konstnär idag två helt olika yrken, med olika arbetsuppgifter, utbildning och status. Dagens hantverksmålare förväntas inte kunna skapa bilder, och konstnärerna ägnar sig inte åt byggnadsmåleri.
Brukerprofil
Du må være logget inn for å se brukerprofiler og sende meldinger.
Logg innAnnonsens metadata
Sist endret: 21.2.2026 kl. 11:01 ・ FINN-kode: 452036491
Utforsk våre nye sider for klær og mote
Ta en titt




